Lyckas med din livsstilsförändring – på riktigt

Jahopp, ytterligare en artikel om hur man lyckas med sitt nyårslöfte eller livsstilsförändring? Nej, faktiskt inte. Det här är en personlig artikel som är skriven från hjärtat utan en massa floskler och bullshit.  

Vem jag är och varför det har betydelse

Jag avslutade min elitkarriär i friidrott för två år sedan. Efter nästan 15 år av hårda träningsscheman och strikt livsstil valde jag att andas ut och bli en “vanlig människa” som jag minns att jag kallade det. 

Ni vet säkert känslan av att ha jobbat ett helt år och sedan få fyra veckor semester i juli – den känslan hade jag, fast med vetskapen att det är på obestämd tid. Vad gör du första semesterveckan? Jo man har det gött, är vaken lite längre på kvällen, slappar lite mer och kanske tar ett extra glas vin. 

I mitt fall var likheten med en traditionell semester inte långt ifrån. Jag valde att äta det jag kände för och framför allt kunde jag äta mig lagom mätt istället för att maxa varje måltid. Nu spelade det ju ändå ingen roll – eller?

Från superaktiv till soffläge

Helt ärligt så njöt jag verkligen över att bli av med alla måsten kring träning. I en elitidrottares vardag tillhör det att uthärda smärta och träna fast man borde vila. Jag har lyft mer vikt i knäböj än de flesta människor och nästan min dubbla kroppsvikt i bänkpress. Samtidigt sprang jag snabbare än de flesta i världen. Vad händer i kroppen när man går från superaktiv till superinaktiv? Vissa som slutar elitidrottare brukar fortsätta träna fast i en mycket lägre utsträckning, men jag slutade verkligen.

Börja träna från noll

Lite överdriven rubrik kanske men det kändes som att bli av med allt man byggt upp genom livet. Muskler försvann och konditionen var pinsamt låg. Ärligt talat så orkade jag inte springa runt Växjösjön som är under 5 km. Pulsen steg exponentiellt och mjölksyran tog över den härliga känsla de flesta berättar om kring en löptur. 

Är det rimligt att bli så här trött? Eller började jag löpturen med den mentala inställningen som jag slutade med för över ett år sedan? Oavsett vilket var det knäckande att se glada motionärer springa om mig medan mina lungor skrek i panik. Blev jag motiverad att börja träna? Nej tvärtom så höll jag upp ytterligare några månader för att träningen var tråkig (läs: jättejobbig). Samtidigt är det lite motsägelsefullt att skylla på lite mental uppförsbacke med tanke på min bakgrund. Det är ju knappast pannbenet som ska vara proppen i sammanhanget.

Jag tror att jag saknade ett mål. Varför gör jag detta? Jag behöver inte springa för att gå ner i vikt precis. Jag har plågat mig igenom så mycket träning genom åren men det har ändå varit värt insatsen eftersom jag haft ett mål som jag strävat mot. 

Vändpunkten

Till slut nådde jag en punkt då det var dags på allvar att göra något åt situationen. Ögonblicket var när jag såg mig själv i spegeln och insåg hur märkbart förändrad kropp jag fått. Till skillnad mot många andra som går upp i vikt av inaktivitet så går jag ner i vikt. Byxorna blev luftigare och tröjorna satt inte riktigt lika bra längre. Jag tänkte för mig själv att jag ser ohälsosamt tunn ut trots att jag gillar livets goda numera – grillmat och chips. 

Ville jag se ut så här? Verkligen inte. Konstigt nog var det faktiskt en viktigare fråga för mig än hur jag mådde. Antagligen är det samma känsla som för överviktiga personer som ser sig själva i spegeln. Man trivs inte med synen snarare än hur man faktiskt mår. I mitt fall var jag inte särskild välmående heller eftersom jag blev allt tröttare av vardagssysslor eller skruva upp en hylla på väggen. Klen rent ut sagt! Jag hade nu fått flera goda anledningar att börja röra på mig. Är det skillnad denna gången, eller blir det samma visa som senast?

Den här gången funkade det faktiskt. Jag är tämligen säker på att det handlar om motivation. Mitt mål var inte att springa Göteborgvarvet, åka Vasaloppet eller springa New York Marathon. Jag har vänt blad från det livet och är inte villig att lägga ner den tiden och engagemanget som krävs för att göra det bra. I min idrottskarriär mätte man hundradelar, kilon, procent och medaljer, och i mitt nuvarande yrkesliv handlar det mesta också om mätbarhet och siffror. För min lilla hobbyträning i livet just nu däremot är målet att nå en känsla. En känsla av att ha balans i livet mellan motion, jobb och familj.

Det finns så många inspirerande människor runt om i vår omgivning, och inte minst i sociala medier som Instagram eller Linkedin. Man ska vara den där supermänniskan som alla ser upp till och konstant bryter ny mark. Om min kollega springer Göteborgsvarvet så ska jag springa Stockholm Marathon, och när båda gjort det handlar det om vem som är snabbast. I mina yngre år kunde jag inte förstå hur någon kunde tävla utan att dedikera allt fokus på resultaten. Nu förstår jag det. 

Först och främst – hitta ditt varför

Strunt i om grannen genomfört en Ironman eller om din kollega gått ner 20 kg i vikt. Hitta dig själv. Vad är viktigt för dig? Det behöver inte ens vara kopplat till träning. Låt säga att du är en stressad småbarnsmamma kanske det räcker att du köper ett par nya joggingskor och går en promenad på 30 minuter varje vecka. Målet behöver inte vara att bli svettig utan istället få solljus och en stund för sig själv. 

Jag hittade till slut varför jag skulle träna. Som jag nämnde handlade det om att träna lagom och nå en balans i livet mellan jobb och familj. Utöver att jag fysiskt mår bättre av träning ger det också en underskattande känsla av att vara hälsosam. Genom att träna på gymmet gav det en tillfredställande känsla som kunde verka som någon slags medicin mot den synen jag såg i spegeln för några månader sedan. Givetvis var det visuellt ingen skillnad på mig men hjärnan är bra dum ibland. Det viktiga är att det känns rätt. 

Jag skulle inte triggas av att sätta en mål att springa Göteborgsvarvet eftersom jag inte ser nyttan med det. Självklart hade jag då inte heller kunnat motivera mig för träningen som krävs. För att nå den rätta känslan däremot så behöver jag inte träna ihjäl mig. Det räcker att jag skapar tid i min vardag för träning så har jag nått mitt mål. Nyckeln till att ta mig tiden är att jag gillar känslan jag kan nå när jag tränat. Det är det som kallas motivation. Du behöver ingen hurtig Linkedin-guru för att bli inspirerad eller lyssna hundra avsnitt av Framgångspodden. Du löser detta på egen hand utan vare sig en inspiratör eller PT. 

Du har drivkraften om du vill – 5 tips på hur DU börjar

Följande tips jag delar nu är det som jag själv gjort för att komma igång med min träning.

1. Bestäm varför. Kort och gott varför det är viktigt för dig. Det spelar egentligen ingen roll om du vill gå ner i vikt eller få bättre kondition för din korpenfotboll på onsdagar. Om du vill gå ner fem kilo i vikt så är det känslan i slutändan som kommer vara din belöning. Att resan är målet som vissa säger håller jag inte alls med om, men det finns ju såklart många sanningar.
   
2. Börja försiktigt. De gånger som jag startade upp min träning och misslyckades tror jag berodde på att jag tryckte full sula direkt vilket resulterade i antingen en skadad kroppsdel eller slocknad motivation eftersom det blev för intensivt. När jag lyckades för första gången satte jag lågt ställda förväntningar eftersom det inte finns några genvägar till hälsa. Jag är ingen läkare och har ingen medicinsk utbildning men naturligtvis en gedigen erfarenhet av hur träning och kroppen funkar. Enligt mig är den långsiktiga vägen den sunda vägen. Jag kan bli irriterad på kvällstidningar som jagar klick genom rubriker som antyder att du kan gå ner fem kilo på en vecka. Det klart det är möjligt om du slutar äta eller blir magsjuk en vecka men poängen med viktnedgång ska ju vara att nå välmående – inte vad siffran på vågen ska visa.Om du inte tränat på länge så tycker jag inte att du ska stressa något. Säg att du ska gå två promenader i veckan under en månad. Målet uppnått! Om det blir en rutin så kan du lägga till ett moment som exempelvis ett gympass i veckan. Kör detta i två månader. Målet uppnått! Jag skrattade åt mina mål i början men för mig funkade det eftersom jag än idag håller i min träning minst tre gånger i veckan. 
   
3. Köp en träningsklocka. Jag vet vad du tänker. Antingen tänker du att prylar inte ska behövas för att träna eller så känner du att det genast blev lite för seriöst. Tänk om. Min Apple Watch motiverar mig till att röra sig och ibland tränar jag bara för att inte tappa min statistik. Jag vet att det kanske är motsägelsefullt mot vad jag sagt om vikten av den inre motivation men det ena behöver ju inte utesluta det andra. Det funkar för mig och jag kan följa min utveckla av exempelvis vilopuls under nätterna. Den sjunker för varje månad vilket kan ses som ett kvitto på att jag blir alltmer vältränad. 
   
4. Skit i Instagram. Jag har inte postat en bild på säkert tre år. Du behöver inte göra som mig men jag vet alldeles för många människor som känner sig misslyckade av att se “alla andra” vara så hälsosamma.  Instagram kan ge en skev bild av verkligheten eftersom det är större sannolikhet att någon postar ett inlägg om att man sprungit milen än att man ätit chips en hel kväll. Ditt flöde på Instagram blir till slut ett träningsmagasin med slimmade kroppar och ordspråk som är gulligt fluff.
   
5. Gör något roligt. Sista punkten på listan men den är verkligen viktig. Jag tycker inte att löprundor är jätteroligt. Riktigt skittråkigt om jag ska vara ärlig. Min konditionsträning får jag från padel och innebandy i korpenligan. Tittar man på min pulsklocka efter dessa träningar så är det ett fullgott pass som enkelt kvalar in som konditionsträning. 

Hur jag hittade rätt

Insikten av att jag behövde börja träna fick jag i spegeln men verktygen dit som inspirerat mig kommer faktiskt från jobbet. Vi hade en workshop om JobOuts varumärke där vi diskuterade hur vi ska få människor att vilja bli mer hälsosamma. Det funkar inte att tvinga personal att träna eftersom drivkraften inte kommer inifrån. Istället började vi diskutera just att en förändring inte behöver vara radikal. Tvärtom att man successivt tar ett steg i taget. Istället för att ta bilen fem dagar i veckan så kan man börja cykla på fredagar. 

Då insåg jag samtidigt att jag borde tänka likadant med min egen träning. Tidigare försök jag gjort för att börja träna igen har ju misslyckats eftersom jag spänt bågen för hårt. Vad jag gjorde nu var att jag började träna på gymmet 30 minuter två gånger i veckan. Det kanske låter lite men värt att nämna är att den tiden jag var på gymmet var ganska intensiv träning med knapp vila mellan de olika övningarna. Det var absolut tillräckligt för att få rejält med träningsvärk dagen efter. Successivt med tiden har jag byggt på mer träning eftersom det har blivit en del av mina vardagliga rutiner. 

En vanlig vecka nu består av gym två gånger i veckan, ett padelpass och kanske en löprunda på ca 4 km. Löpningen kan vara i intervallform också eftersom det är skittråkigt att springa i samma tempo hela tiden. På frågan om jag har samma syn på mig själv i spegeln nu så är svaret nej även fast kroppen antagligen inte ändrats jättemycket. Men mitt mål var ju en känsla, och det har jag uppnått. 

Du behöver ingen PT för att ta ett litet steg i rätt riktning. Lycka till!
Alexander Brorsson, JobOut